Strippbussen vill göra striptease mer jämställt

Kan striptease någonsin bli jämställt?

En ny klubb i Stockholm har ambitionen att lyckas – och showen sker på hjul runt stadens gator.

Aftonbladet klev på strippbussen ”Crazy candy” under en erotiskt laddad fredagskväll.

För strippdansarna Linda, Bella och Kamaro börjar arbetsdagen runt midnatt. Det är då kunderna börjar kliva på bussen som för kvällen slagit ankar på Birger Jarlsgatan i Östermalm.

En mindre grupp bestående av en kvinna och tre män sätter sig i baksätet. En man i sällskapet ser obekväm ut, de övriga är på.

– Så är det ofta, konstaterar Annika Holmqvist, delägare och värdinna.

– I grupper om fyra personer är det alltid någon som verkar känna obehag.

Oavsett vilket köper de biljetter. Showen rullar snabbt i gång. Linda intar det trånga dansgolvet. Hon gör en blixtsnabb bedömning av gästerna i soffan. Vad de gillar, vad de inte gillar, vad de har för fantasier.

Hon småpratar lite med dem, bygger en relation, och dansar rakt framför dem.

Plagg efter plagg åker av.

Kvinnan i soffan kan inte låta bli att smeka Linda när hon dansar – en så kallad bläckfiskkvinna, för att använda strippornas egen terminologi.

Männen stoppar buntar med låtsaspengar – candy dollars – innanför Lindas bh.

– Det är ett populärt sätt att visa sin uppskattning, förklarar Annika Holmqvist.

Rökmaskinernas vattenånga ger ett suggestivt, erotiskt sken. Den folierade dubbeldäckaren är inredd med en påle i mitten där dansarna visar upp sin show. Musiken dunkar. Det känns lite som en tivoliattraktion, fast en mer vågad variant.

Är egentligen jurist
Första dansen är avklarad och Linda slår sig ner mitt emot oss.

Hon förklarar att hon egentligen är utbildad jurist, men varför jobba ihjäl sig när man kan ha det enklare, resonerar hon.

– Jag tänker leva på det här och investera mina pengar. Jag vill kunna pensionera mig tidigt.

Två, tre nätter i veckan står hon på dansgolvet. Det gör jobbet tidseffektivt, menar hon.

– Och jag gillar den kreativa delen av det här jobbet, säger Linda och fortsätter:

– Jag har alltid dansat. Jag började redan i mammas mage, tydligen.

Hon började med poledancing vid 29 års ålder.

– Jag trodde att jag skulle klara av det i typ två veckor, men det var roligt, säger hon.

I dag är hon 42. Hon har under åren turnerat runt på flera klubbar, både i Sverige och utomlands.

Men inte alla klubbar är bra.

– De andra två här i stan är dåliga. Där blir man piskad att dansa trots att man inte orkar serva en enda kund till.

”Gillar inte att folk rör min kropp”
Men det här nya konceptet föll hon för. På Crazy candy är målsättningen att halva publiken ska vara kvinnlig. Varje tillställning har både manliga och kvinnliga dansare, något som hon uppskattar. Och avtalen med dansarna är bra.

– Stämningen här är väldigt positiv, mysig, säger hon och fortsätter:

– Jag träffar ju människor i deras gladaste stunder, när de är på absolut topp.

Visst, det händer att folk tafsar.

– Men så är det ju i alla serviceyrken, menar hon och fortsätter:

– Jag har mina gränser. Jag gillar inte att folk rör min kropp. Gör någon något jag inte gillar säger jag det.

Efter en stunds samtal är det tydligt att hon ser jobbet som ett säljyrke. Hennes jobb är att läsa av kundernas fantasier – eller fetischer – och bemöta dem. Har hon tur kan det leda till ett privat gig senare.

– Har jag en kund som berättar om att hon gillar röda naglar kan jag sätta upp foten i hennes knä, till exempel, säger hon.

– Men jag lägger inte ner tid på kunder som jag inte känner kommer att ge mig något tillbaka.

”Jag var nyfiken”
Det står också klart att hon är besviken på den negativa mediebilden av poledancing eller striptease.

– Journalister pratar bara med ett fåtal trasiga människor. Alla som är friska är tysta, de som gör det här för att det är roligt, säger hon.

Donny, 26, kommer fram till vår plats. Han har köpt biljetter till showen med tre andra kompisar. Han är upprymd, har helt klart en bra kväll.

– Jag tyckte det lät spännande, jag var nyfiken på hur det var, säger han om beslutet att kliva på bussen.

Han berättar att kvinnan i sällskapet är hans tjej.

– Det var faktiskt min flickväns idé att gå hit. Och hon är jättenöjd. Och det skulle jag också vara, säger han och kastar en menande blick åt hennes håll.

Flickvännen underhålls av en synligt mycket vältränad ung man, som dansar och öppnar blixtlåset framför henne.

En del av det feministiska konceptet
Att använda manliga strippor är inte så vanligt, men en del av det feministiska konceptet, förklarar delägaren och värden Andreas Qvarnström.

– Vi har alltid män med. Det blir mer jämställt, säger han.

Målet är att attrahera lika många kvinnor som män. Hittills är fördelningen någonstans 60-40 till männens fördel.

– Men vi har många par också som kommer hit, det är kul, säger han.

Och affärerna går bra. Sedan starten för två veckor sedan börjar nyfikna kunder strömma till.

– Att breaka even efter två veckor, det måste vara bra, säger Andreas Qvarnström.

”Ingen kan ha synpunkter”
Varför då ha strippshowen i en gammal engelsk buss? Jo, förklaringen är enkel – hyresmarknaden.

– Det går helt enkelt inte att hyra lokaler till en sådan här business. Då måste man lura värden att man ska göra något annat, och det ville vi inte göra. Genom att ha det på en buss kan ingen ha några synpunkter på vad vi gör, säger Andreas Qvarnström.

Vid ett-tiden kliver jag och fotografen av bussen.

Vi vet inte riktigt hur vi ska summera kvällen.

Rolig och positiv, definitivt.

Men blir striptease jämställt för att man har manliga dansare?

Det känns inte självklart.

Men jag antar att det är upp till besökarna – och dansarna själva – att avgöra den saken.

Fotnot: Bella och Linda heter i verkligheten något annat.

Artikel i Aftonbladet lördag 22 jun 2019
Hela artikeln hittar du här!